I sällskap med två knäpptysta balineser åkte vi ut i en smal, rackig båt som hölls uppe av två långa flytpontoner. Vi trodde att det var nära. Men det tog en och en halv timme att åka ut till "Den blå lagunen". Vädret hade varit fantastiskt i två veckor, men nu var det blåsigt och molnigt. "Den blå lagunen" var idag "Den grå, läskiga, vågiga lagunen".
Vi släpptes ut i vattnet, och Arvid försvann ner under ytan direkt. Jag guppade livrädd på ytan iförd flytväst och svalde klunk efter klunk av saltvatten. Alla fiskar såg skitläskiga ut och en lång rem på flytvästen kom åt mitt ben hela tiden. Varje gång föreställde jag mig en hammarhaj som nosade mig på låret och skrek rakt ut. Det var de längsta två timmarna i hela mitt liv, och större delen av tiden bogserade Arvid runt mig på ytan medan jag höll krampaktigt i hans hand.
Sen skulle vi hem. Vid det laget hade jag svalt ungefär tre liter saltvatten. Efter tre minuter i båten var blev jag outhärdligt kissnödig. Efter tio minuter önskade jag att jag skulle få dö en snabb död. Efter tretton minuter förklarade jag att de måste stanna båten. Så de fick helt enkelt släppa ner mig i vattnet för att jag, inför de två främmande balineserna samt min generade pojkvän, skulle kissa. På väg upp igen tappade jag dessutom greppet om båten, sveptes bort och slog huvudet i en av pontonerna.
Det var allt som allt en ganska dålig utflykt.
Elsa Lindblad
elsa.lindblad@gmail.com
073 953 24 29
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar